Jessica Eklund

En kväll utan dess like.
Vaknade av en värk. En värk i kroppen som aldrig förr.
Blod från en svullen fot. En totalsargad armbåge och ett blåmärke på vänster knä som jag aldrig tidigare skådat.
Ett resultat av en utgång alá Sofie&Jess med en förstärkning av Pam.

På golvet nedanför sängen ligger en uppriven och söndrig skjorta. Inte långt därifrån även ett par svarta skinnhandskar som inte heller är så hela som de borde vara. Och klackarna på skorna behöver vi nog inte tala om? Vad hände?

Jo, en flaska sherry, en flaska vitt vin och inte bara en shot slank ner i strupen på mig och sofie. Gott, men farligt. Jag var inte så speciellt full tyckte jag. Inte sofie heller. Men med tydliga bevis så, uppenbarligen var vi det.

Fick ett samtal kl.10.32 söndag morgon. Sofie Skog. Det gråter i andra änden. Självklart reser jag mig upp i sängen som en pinne. Vad har hänt? Sofie Skog har fått hjärnskakning. Akuten frågar jag. Ett tveksamt nja får jag till svar. Onödiga 300:- för att få konstaterat att man har hjärnskakning, som vi redan vet hur det känns och ger sig tillkänna. Inte så jätte längesen som jag hade det själv efter en utekväll på Bahnhof Bar. Så jag visste hur jag skulle hantera det. Men en snabb signal till sjukvårdsupplysningen och jag fick några kloka ord och tips. - Ta det lugnt sofie, inga problem, detta fixar vi. Det gjorde vi.

Fortfarande är ni ovetandes om vad som faktiskt hände denna lördagskväll. Eller kanske såg du oss sprattlandes på marken utanför torstens sisådår runt 01.25?
Jo, nu ska ni få höra. Pamela hade en cykel. Jag, Sofie och Pam skulle till bahnhof. Cyklen kunde vi inte lämna. Den skulle lämnas av hemma hos Pam.
Så onödigt att gå tyckte jag. Det tyckte de andra 2 tjejerna också. Så på mitt initiativ fick jag upp Pamela på pakethållaren och Sofie i cykelkorgen. Tog fart. PANG! Vi damp ner i gatan. Upp igen, nytt försök. - Sofie, du fattar väl att du inte kan sitta i cykelkorgen. Hoppa nu upp på sadeln så står jag upp å trampar. Pamela, putta fart och hoppa på den.
Sagt och gjort, vi susade fram.....dock bara ett fåtal meter innan de sa PAAAAAAANG!!!!! Där låg vi. Handfallna rakt ner i asfalten. Uppskrapade. Slagna inpå skelettet. AJAJAJAJAJ hördes det från oss alla 3. Följt av skratt som inte de högljuddaste fyllon skulle kunde överrösta.
Upp igen. Vi går och leder cykeln. Bättre idé. Oj. Vilket fall. Aj. Haltar. Shit. Va hände?

Hem till Pam. Tar en stadig för å komma på fötterna igen. Vidare till bahnhof. Inga problem. Upp på podiet och dansade vid pålen natten lång. Utom för en sekund då jag givetvis fick en stilettklack stämplad rakt på min ömtåliga fot. AJ!! Inga problem, det ordnar sig alltid. Det gjorde det. Jag dansade som om inget hade hänt.

Hittade Värd-Nisse på Bahnhof. Stal hans Värd-bricka i vanlig ordning. Onödigt, för här ska ni få höra. Den fastnade i min skjorta. Nisse ville ha den tillbaka. Fick inte loss den. Så hårt kan den väl fan inte sitta tänkte jag och slet till. OJ! Skjortan åkte med. Så med en halvtrasig skjorta, en blödande fot och en söndertrashad kropp gled man hem i sina halvtsöndriga skor. En lyckad utgång?! Jodå. Kul hade vi. Men ont gör det. - Det ska de göra. Det tyder på att vi haft en jädrans kväll.

- Snart e de helg igen. Då lever vi. Då vet ni att vi finns. Ni ser oss. Ni hör oss. Ni känner oss, vår närvaro. Ni slipper oss aldrig. Vi är där du är. Det är så en lördagskväll ska hanteras. Vi vet hur. Kolla på oss!!




- Det var inget fel på föraren. Inte heller på passagerarna. Det var fel på cykeln!