Jessica Eklund

Huvudvärk likt dunka dunka. Trötthet av aldrig tidigare skådad sort. Halv lullig efter vin med Carro Weebee. Utmattad. Sönderarbetad... Men fan så glad. Lika glad som alltid. Irrar i huvudet. En dag av intensivt och hårt arbete. Både tidningen och flyget. De varvar varandra. Blivit beroende av Clear Eyes. Hjälper enormt mot rödsprängda ögon. Dock blir de istället onaturligt vita. Men kanske bättre det. Funkar iaf, å de e ju de som e huvudsaken. Börjar få utslag på mina ben av all strålning från min dator. Lat som man är så sitter man alltid i sängen med datorn i knäet. Fin arbetsställning. inte konstigt man får ont i ryggen. Låter det underbart? Ring så spelar jag också för fan. Simultankapacitet. Man e ju inte mer än kvinna !!

Frid och fröid. Stockholm med Kina nästa helg. 4-7:e April. Långhelg i storstaden. Nice. Ska bli trevligt. Det var ett par veckor sedan jag var där senast. Börjar få abstinens. Party party och massa mys ska det iaf bli. Har aldrig varit iväg med Kina ensam sådär. Så detta blir en första. Kul. Riktigt kul. Vi kommer ha de fin fint, helt garanterat. Finns inte mycket som kan bli fel. Mer än att pengarna skulle ta slut i sånna fall.

Har iaf fixat allt till oss. Flygbiljetter, boende och skjuts både till och från flygplatsen vid ankomst och hemfärd. Kan inte bli mer perfekt. Håller tummarna för att tidningen är klar vid det laget så jag slipper asa med min dator. Eller tja, ja lär väl ta med den ändå. My Mac is my life. Eller iaf en stor del av det. Här finns allt jag bryr mig om. Allt från bilder på mina vänner, min familj och alla jag bryr mig om till kom-ihåg-lappar och framförallt all min älskade musik som jag aldrig skulle kunna leva utan!!! Musik musik musik...

"Den stora faran är inte att datorerna ska börja tänka som människor, utan att människor ska börja tänka som datorer"

Satt och funderade häromdagen faktiskt. Måste fasen göra en back-up på min dator, eller iaf lägga över det viktigaste på min externa hårddisk. Man har ju hört skräckhistorier om allt från uppbrunna och söndriga datorer till stulna och förlagda. Ta i trä och hoppas på att det aldrig händer mig.

Ska defenetivt besöka Apple store nu när vi åker till Sthlm. Apple får alltid glädjen att ha mig som kund minst en gång per stockholms visit. Storstaden är berikad med en affär som inte skåne fått nöjet att inneha, vilket skulle glädja mig om de kommer på andra tankar och slänger upp en butik i närheten. Älskar å gå å kolla på alla onödiga men väldesignade - "hur har jag någonsin kunnat leva utan en sånhär"-prylar, som man inte behöver men som man mycket väl skulle kunna intala sig själv att man alltid saknat. Ja, en sån butik är verkligen något som Fröken Jessica behöver i sin närhet så att hon kan spendera ännu mer pengar än hon redan gör på onödiga ting!!

- Think again Jess.. you´re a neeeeerd, you´re a true Apple nerd !

This year is my year. The year of 2008.

Det har redan börjat. Lycka. Känner mig överväldigad. Fantastisk. Lycklig. Glad. Känslomässigt stabil. Skön... Livet leker. Men framför allt, Jag leker med livet. Tar ut varje sväng till max och ger mig in i den ena galna situationen efter den andra. Det ger mig livserfarenhet. Livserfarenhet som kommer ge mig mycket. Ge mig en framtid. Ge mig en säkerhet. Ge mig vad jag vill ha. Allt jag vill ha. A happy ending.

"Man ångrar bara det man aldrig gjorde"

Jag lever. Jag känner äntligen att jag lever igen. Utan krav. Utan påfrestningar. Utan känslomässiga hinder. Ingenting som hindrar mig och min utveckling för framtiden. Vad jag ännu inte lärt mig i livet ser jag fram emot med stora ögon och öppna armar. Längtar efter erfarenhet och utmaningar såsom jag längtar efter ett fulländad liv utan ånger. Vill aldrig någonsin ångra någonting. Ångrar ännu inte en sekund av det jag upplevt och gett mig in i. Hur svåra eller stora problemen eller situationerna än varit så ser jag på framtiden med enorma förväntningar om att det ska förbli så. Lever du så som jag? Lever du för vad du tror på? Lever du som du lär? Eller lever du inte alls? Kanske vill du leva på ett vis, men gör på ett annat. Ett vanligt svensson misstag. Är du en Svensson eller vågar du leva. Leva på riktigt ?

Svensson tror att han inte har något val. Jag vet att val är det enda vi har.

Så har det avverkats ännu en påsk. Ett steg närmare sommarens vackra dagar. Väntar. Längtar. Stora förväntningar på denna sommaren. Vet inte riktigt varför. Bara känner att det kommer bli bra.

I övrigt så har påsken varit bra. Riktigt bra. Haft sjukt kul. Mycket party. Mycket mat. Mycket äventyr. Framförallt mycket skratt tillsammans med riktigt sköna människor. Kan väl inte bli mycket bättre än så tror jag. Har dock inte varit hemma så mycket, så en storstädning av min lägenhet (som mest ser ut som ett enda stort dammigt omklädningsrum just nu) hade inte skadat. Men det kommer en tid och en plats för det också. Det är jag säker på. Bara inte just nu.

Somnade med ångest igår. Vet inte inför vad. Men de känns aldrig bra att göra det. Men tack och lov så e de över idag iaf. De va väl bara alkoholen som tog ut sin rätt antar jag. Med tanke på att jag druckit en hel del under min ledighet och faktiskt inte varit bakfull i övrigt mer än att det visat sig i barnsliga skratt och fjanterier. Tsss..

Ibland önskar man att man var liten igen. Hoppla rundor med "hoppsan tjosan steg" likt Pippi Långstrump och hennes crew. Fast sen kommer man på att det är nog trots allt är roligare när man är vuxen och beter sig som barn. Det är en fantastisk känsla att få leva ut allt det där som man tappar bort med tiden. Barnasinnet ska man ha kvar så länge man kan... och faktiskt så känner jag att jag har fått gå igenom det efter denna helgen en gång för alla. Har kommit igenom alla de där stadierna som Freud pratade om i sin psykosexuella teori. Ni vet de där faserna. Orala fasen, anala fasen, falliska fasen och den genitala fasen (varpå den sistnämnda "Oskis" förmodligen vann om man talar om vem som alltid gick steget längre med skämten). Men nu ska alla vi som umgicks över påsk tydligen vara klara med vår utveckling enligt Freud. Du förstår, man måste nämnligen passera alla stadierna och lösa dess probem för att kunna ta sig vidare till nästa stadie och fixering. Så nu antar jag att vi hamnat i något slags mellanläge varpå vi ligger i det latenta stadiet. Vilket förmodligen är bra. Hade nog inte orkat vika mig av mer skratt.
- Detta har varit oral njutning till 100%.

Freud har delat med sig av sin teori om oral njutning och vad det betyder för honom, så då återstår frågan.. vad är oral njutning för dig? Och framförallt, vad är oral njutning för mig? Jag vet. Jag har vetat länge. Oral njutning för mig. Förutom det jag vet att alla tänkte på när vi läste rubriken till min blogg så är oral njutning för mig framförallt skratt. Skratt, prat (eller som vi skåningar säger: ett riktigt bra "trad"), en riktigt bra kyss, god mat, god dryck och rökning. Dock det sistnämnda endast till en viss del. Socialrökning. Även om jag har planer på att lägga ner det projektet (rökning och socialrökning), en gång för alla. Men än sålänge är det oral njutning för mig.

Hur jag kom in på Freud och hans teorier är fortfarande en gåta. Och kommer förmodligen att stanna där. Inte ens lönt att lägga ner mer eneri på å försöka ge sig på hur min hjärna fungerar. Gav upp för flera år sedan. Sålänge den fungerar så är jag glad. Sen att den tycker om omvägar och sidospår då och då, har jag valt att se som ett plus i kanten. Man tager vad man haver och gör det till det bästa. I vilket fall som helst, det kan vara intressant med psykologi. Iaf sålänge det inte är ett tvång (som allt annat här ilivet). Alla behöver vi ha någon att ty sig till eller relatera sig med. Förmodligen har vi hittat vår man. Han vet hur vi reagerar. Vet hur vi agerar. Vet hur vi tänker. Men framförallt vet hur vi känner..!

...och Du, det råder ingea tvivel om att rökning är en form av oral njutning !

"Jag är väl medveten om att du kan få bättre. Jag är förmodligen inte den snyggaste som finns, inte heller den smartaste och jag luktar nog inte alltid så gott. Men det finns ingen som kommer älska dig mer än jag. Det är omöjligt."

Vad nu det har med saken att göra undrar jag. Men de va fint sagt. Dock inte jag som kommit på det. Men; i like it. Va tvungen att få ner de. Minnas. Att så är kanske sanningen. Man ser inte allt med ögat. Det är med hjärtat man ser mest. När du hittat någon som ser dig med hjärtat så vet du att du funnit sann kärlek.


Hungrig. Hungrig som få. Hade ätit upp Hans och Greta om de kommit springande. Hade tryckt i mig Rödluvan och självaste stygga vargen också om de tittat in. Men nu e de ju så att jag är helt ensam. Inte nån Hans. Ingen Greta. Ingen Rödluva och deffenetivt ingen varg.. ( som skulle varit favoriten att smaka på) !
Får väl bli en Brie macka med soltorkade tomater. Nog för att man ätit ett par Brie-mackor i sina dagar, men vad gör man inte? Direkt importerade från Kullaflyg. Smarrigt.

Jobbigt å behöva resa sig. Känner mig svullig idag. Började morgonen med McDonald´s. Vilket inte var min idé! Men mot min vilja blev jag ditkörd och matad. Gott! Sen hade jag helt glömt bort att jag och lillsis bestämt att vi skulle käka hos mormor kl.13.00, så efter en kort visit på väla så fick man göra sig redo för att fylla på magsäcken igen. Denna gången blev de Stekt sill och päremos. Mumma. Mormor och Morfar. Mästare i köket. De går inte att misslyckas! Förra måndagen bjöds det på Raggmunkar på Mossvägen. Tack mormor, hade längtat efter dina raggmunkar i år och dar!!!

Anyway, nu e man hungrig igen. Kul. Tänjer ut min magsäck sakta men säkert lagom till sommarsäsongen. Snart dags för bikini, kort kort och solglajjor. Sweet. Men man borde nog börja lyfta lite gym. "In my dreams" skulle jag dock vilja säga till mig själv (som inte tränat sedan de var modernt med utsvängda byxor och trikåer.. första gången!) haha. "På tiden då" tycker kanske ni. Men "tid är pengar" tycker jag, som snabbt kommer på 30 ursäkter om varför det är bra att inte träna. Dock endast för att rädda mitt eget samvete, (som börjar bli riktigt ihålig av alla maskar.. latmaskar.. som ålat rundor nu i evigheternas evighet.) Äsch.
Låt mig va!
Jag tränar väl nån gång i framtiden när skiten börjar hänga. Just nu trivs jag finfint och jag mår bra. Wounderful!

Sweet kisses

"Att ångra sina erfarenheter är att hejda sin utveckling"

Pratade precis med Tina. Tina J Gannes. Min gifta väninna. Wounderful. Teknikens under. Skype!! Vilken uppfinning. Perfekt. Kan se varandra och prata precis som om hon skulle suttit i soffan mitt emot mig. Känns märkligt. Overkligt. Kul å se henne, och inte minst att ta upp kontakten lite bättre igen. Har varit dålig på det. Riktigt dålig. Men de blir väl så antar jag. När hon bor i Amerika och inte har en mobiltelefon man kan ringa så är det lätt att man halkar iväg i det vanliga livet och inte tänker på allt de där runtomkring som man mister. Men nu ska de bli ändring på det. Funderar starkt på å ta en resa till NY. När det finns utrymme till det. Tid & pengar. Hälsa på dem. Alex & Tina. Vilket par. Perfekta för varandra verkar det som. Hon ser lycklig ut. Skönt. Önskar henne allt det bästa i livet.

Vi pratade om ålder och jobb bland annat. Vi börjar bli vuxna nu. Tiden rinner lätt iväg. 25 år. en fjärdedels väg till döden. Halvvägs till 50. Undrar just vad man gör om 25 år. Vem man bor med. Om man bor med någon. Vad man jobbar med eller om man jobbar överhuvudtaget. Eller om man ens lever. Vem och vad man lever för. Har man barn? Hur många? Är man fortfarande frisk? Bor man kvar i Änglahåla? Har jag kvar min lägenhet som jag älskar så mycket eller bor man i hus? Är föräldrarna kvar i livet? Vad gör min systers barn? Är dem lika söta och underbara som de är idag? Det finns ofantligt många frågor, men såklart lika många svar som kommer bli klarare och klarare med åren. En efter en kommer de att besvaras allt eftersom klockan tickar. En dag är dem alla besvarade. Förhoppningsvis.

Jag är otålig av förväntan inför framtiden samtidigt som att jag vill ta mig fram i snigelfart. Man har bara ett liv. Vill ta tillvara på det. Vill inte att det ska rusa förbi likt ett tåg på räls. Vill se mig omkring. Uppskatta allt jag ser. Alla jag ser. Vill berika mitt liv med kärlek och underbara ting. Men samtidigt kan man inte leva i en dröm. Varje liv har en vardag och varje helg har ett liv i sig. Jag vill inte somna in och veta att jag missat en massa saker som jag aldrig hade tid, ork, pengar eller mod till att göra. Vill göra allt. Vill göra allt möjligt. Vill leva för dagen. Men samtidigt inte försumma morgondagen. Vill heller aldrig glömma gårdagen. Gårdagen är det vi minns såsom morgonadagen är den jag varje kväll vill tänka ut hur jag ska göra till den bästa någonsin...

"Out of the light, like a star, like a hero, love will survive.."




Melodifestivalen. Vilken grej. Det har blivit för komplicerat. Kul, men komplicerat. (-1p) Jobbigt att ha 100 olika "delfinaler" och "andra chansen" å ja vet inte allt. Jag vet att det låter som en klysha, men helt ärligt: "det var bättre förr". Tacka vet jag 80-/90-talets melodifestival. När Carola fortfarade var något för världen, när poängröstningen var ett spänningens scenario på tv och när jag vid min ringa ålder morgonen efter förgrymmade mig över att jag somnat på soffan och inte fick se vem som vann "live". Melodifestivalen. Stort. Pampigt. Vilken grej. Nu var den enda anledningen till att man ens satte sig framför tv:n, den där unga komikern Björn Gustavsson. (1p) Vilken kille. Söt som socker. Rolig och en hejjare på underhållning. Sen för att inte glömma ett poäng extra kan ni få för reporter Mårgan Pålsson. (1p) Han är en klass för sig. Publiken får en poäng för deras välvilja att fortfarande bångstyrigt uthärda detta nytänkande. (1p) samt en poäng för det enorma bidrag som skickas till Radiohjälpen. Hela 4 miljoner kronor drog vi in på telefonröstning! Bra Sverige! (1p)

Poängställningen: 1-2, SVT vs Publiken. Grattis Publiken!

Jag och Sofie ska söka till melodifestivalen. Bli några riktiga schlager drottningar. Ska bara skriva en hit låt först. Får se om vi kommer på något riktigt bra. Hade varit kul. Stå där i rampljuset framför tusentals människor iförd nån glammig stass å bokstavligt talat sjunga för kung å fosterland. De ni! Men jag menar, kan en sliten lärare så kan vi!!
Sen ska vi nästla oss in i schlager träsket och göra förändringar. Storslagna förändringar. Vi ska ta tillbaka det som gått förlorat. Vår musikfestival. Publikens schalgerkväll. Folkets val. Sveriges stolthet:

MELODIFESTIVALEN - As it should be !

Fick precis ut min nya badge på jobbet. FY FAN!!! hahaha.. så jävla ful blev ja på kortet. Ser ut som en nyvaken mört! Ska bara ha den i ETT ÅR!!!! Skojja med mig.. det värsta är att den hänger synligt inför ungefär i genomsnitt 200 personer / dag och jobbtillfälle.. haha. usch och fy.
Får väl leva med det precis som jag fått leva med alla andra groteska bilder som tagits på mig genom åren..tsss..

jaja... Jag och tjejerna ska iaf åka till Thailand i Januari -09 fresten. Ska bli underbart. Ska bokas resor i veckan. Fan va ja längtar. Längtar tillbaka. Inte minst att jag ska åka med de underbaraste ska bli så jäkla grymt!

Idag fyller mamsen år. 51. Hon börjar bli en liten gammal gumma minsann ;) haha..Ska hem till dem efter jobbet. Slutar kl.16.05 idag. Drygt. Fast jag har trevligt. Har mina luftisvänner nära till hands som tar hand om mig. Skönt. Dessutom får ja tid till å fixa lite med tidningen när alla andra Kullasysslor e klara. Sen ska man hem en sväng om familjen å fira mamma. Lämna paket (som jag glömt köpa så lillsyrran å papps fick fixa!) och äta massa god mat å dricka massa kaffe. Sen blir de till å bege sig hemåt och ta sig en dusch inför den kommande nattens party! Sofie ska komma hem till mig efter att hon varit på "kalas" hemma hos sin syster som fyllde 29 år i veckan. Sara Skog. Så de blir nog livat i nattens mörker tror jag. "Here we go again.."

Jag och Kina ska fresten till Stockholm den 4-7:e April och festa loss lite i storstaden. Mys. Längtar. Ska bli kul. Ska bo hos Andreas. Snällt av honom. Roligt. Så de lär väl bli lite shopping, massa party, fikas och ätas gott! Love it. Love The Big City. Oftast iaf.

XoXo

A lifetime goes by so fast. Soon what was our future becomes our past.

Jag har en stor förmåga att skjuta upp saker och ting. Inte bra. Inte hälsosamt. Magsårsbildande.
Jag gör gärna saker i sista minuten. jobbar som bäst då. Under press. Men vi ska då inte glömma att jag då även mår som sämst!

Tidningen hit, lägenheten dit, hinna ringa och träffa alla mina fina vänner, hinna träffa familj och släkt. Kvalitetstid med mig själv. Städning. Inredning. Fest. Födelsedagar. Bla bla bla bla...

Allt blir som ett enda stort surr i min hjärna. För mycket. För mycket på en och samma gång. Varför ska alltid allting hända samtidigt? Kan det inte komma i spridda skurar? Eller jag kanske samlar det på egen hand? För att jag tror att jag får all den där lediga egentiden som jag så mycket har börjat att uppskatta att jag skjuter fram alla plikter. Har till och med börjat skjuta fram alarmet på klockan. Snooze...

Snooze...jadu,  vilken grej! Undrar just vilken man som kom på detta underverk. Stressens eget centrum. Man har ett alarm för att man ska gå upp när det ringer. Inte för att man ska ligga kva i sängen och dra sig. Det är då man ligger av all den där tiden som man egentligen behöver för att varva ner och ta det lungt inför en kanske kommande stressig och hektisk dag. Aldrig, aldrig bra att börja en dag med att stressa med andan i halsen till jobbet för att sedan upptäcka att man var 10 minuter försenad.. IGEN !

Jag måste lära mig att säga nej. Kan inte det. Det är en av mina svagheter. En av mina sämsta egenskaper. Jag är för snäll i vissa situationer. Inte för att jag inte vågar säga nej. Det är för att jag tror att min plikt här i livet har kommit till att bli "en hjälpande hand".

Har i alla tider haft någon att ta hand om, så att jag på vägen tappade bort mig själv. Men jag börjar hitta henne. Sötare och mer självsäker än tidigare förr...

Where does hate come from? And how do we recognize it when it happends?

Varför begår människor självmord? Varför skär vi oss själva? Varför blir vi anorektiker eller bulimiker? Varför tar barn med pistoler till skolan? Varför blir vi så deprimerade att vi använder och missbrukar droger? Varför känner flickor behovet av att agera som horor för att imponera på killar? Varför kan inte människor visa sin sexuella läggning fritt utan att behöva oroa sig för att bli dömda av sin omgivning....?

Vår lagbok säger att vi har yttrandefrihet, men hur kommer det sig då att vi är så rädda att stå upp för oss själva?

Vi lever i en värld där om du inte är: smal, snygg, sexig och inte är hetrosexuell, så blir du misshandlad, mobbad, kränkt och utnyttjad..
Vi säger att vi är jämnställda, men hur kommer det sig då att det fortfarande finns rasism, sexism och människor som dömer andra baserat på deras religion, hudfärg, storlek och kulturarv?

- Skippa tugget om jämnställdhet och inse sanninge. Inte förrens man vet sina brister kan man göra något åt dem!

Är det kanske bara mänskligt? Jag är en av alla dem. En av alla dem som inte blivit mobbad, som inte har någon utstickande läggning, som inte har någon utvecklingsskada, som inte kommer från en religös familj, som inte blivit utnyttjad eller ignorerad. Jag kan inte påstå att jag är ful eller osexig och jag vill inte säga att jag är varken för smal eller för tjock. Så varför ska jag bry mig? Kanske för att jag är en av alla dem som tittar på och skrattar med alla andra när vi ser något som inte är som det borde. Eller som inte är uppväxta med uppfattningen om hur livet "ska vara". Jag vill inte påstå att jag är dömande. Men jag gör heller inte någonting för att bevisa motsatsen.

Är jag rå? Är jag omänsklig? Är jag elak? Är jag ett hatobjekt för att jag levt ett bra liv och blivit lyckligt lottad? Eller är jag bara ett hopplöst ohjälpligt fall i en värld som inte går att förändra?

Party...Fest !! Underskattat. Man mår bra. Man mår som bäst. Man vet vad man vill och man tar för sig. Jag gör det iaf. Underbart. Fint. Kul. Man skaffar sig de flesta kontakterna genom just fest. Hur många människor i din omgivning hade du inte träffat om det var så att du inte var ute i svängarna? Många underbara människor som jag aldrig hade träffat iaf. Det är en del av livet. En del av mig.

På tal om något annat, igår träffade jag en fin människa som uppenbarligen läser min blogg, vilket gav mig ett leende som varade en hel kväll. Kul. Hon tyckte jag skrev bra. Uppskattat. TACK vännen!! Det är roligt att veta att det man skriver uppskattas av någon mer än mig själv. Jag skriver ju för mig själv, men vad är meningen med att ha en blogg på internet om den inte läses av någon mer än mig?

Det värsta är bara att ibland tar fantasin slut. Eller inte fantasin. Men man får skrivstopp. Hjärnan blir bara helt blockad. Man sitter och stirrar på skärmen som om det sulle hjälpa. Tomt. Blankt. Inte ett ord. Inte en mening. Inte ens en rubrik. Vad handlar mitt liv egentligen om? Vänner. Kärlek. Familj. Jobb. Musik. Boende. Pengar.. allt de där vanliga tugget. Men om jag vill skriva om något annat då? Svårt. Svart. Tomt.

Historia. Histora är kul att skriva om. Min historia. Mitt liv. Mina erfarenheter. Men de flesta vet redan. Dött. Uttjatat. Men det har sina spår. Man har blivit skadad. Orättvist. Varför jag? Men det kanske har gjort mig starkare? Gjort mig till just mig. Gjort mig till den jag är idag och just den jag vill vara. Kanske fick jag uppleva sorgen och ångesten genom någon annan, för att slippa uppleva den själv? Eller inte ångesten fresten. Den har jag varit med om själv. Den behöver ingen låtsas som om den uteblivit. Den vet vi alla att den kommit och gått inom mig den senaste tiden. Men nu verkar det vara över. Jag är äntligen lycklig ensam. Lycklig med mig själv. Lyckligt lottad. Man ska tänka på vad man har. Inte på vad man haft eller vad som gått förlorat. Man ska uppskatta vardagen. Uppskatta lugnet. Uppskatta omgivningen. För det är just det man kommer sakna när det väl försvinner.

Vänner. Vänner. Vänner. Love ém. Jag är lyckligt lottad. Har en hel hög. Den ena underbarare än den andra. Nya som gamla. Älskar er alla. Jag och den bästa satt och tittade på kort idag. Nostalgitripp. Fasen va vi haft kul genom åren. Bilder och filmer av vänner man ser oftare eller sällan. Fester man aldrig glömmer. Personer som aldrig försvinner från våra näthinnor. Människor som satt djupa spår av lyckliga eller mindre lyckliga minnen i våra hjärtan. På ett eller annat sätt så har de trots allt varit värt varenda skratt eller varje tår vi fällt. Jag ångrar inget. Inget alls. Jag är nöjd med alla stunder jag har och har fått med de olika personligheter jag träffat genom åren. Och bättre kommer det bara att bli.

Har träffat en hel del nya människor också. Vilka jag ser fram att skapa ännu fler fina minnen med i framtiden. Tillsammans med de gamla såklart. Torts att det kan vara smärtsamt med vissa minnen så ångrar man dem aldrig. De var ju trots allt fina och lyckliga minnen till en början. Jag har lärt mig att livet inte är en dans på rosor. Vi har alla fått våra törnar. Och förmodligen slutar det inte här. Vi har fortfarande mycket kvar att lära. Många människor att möta. Och många nitar att gå på. Men dock lika många härliga underbara timmar med lycka och framtidsdrömmar. För ingen av oss kan förutspå framtiden. ingen av oss vet hur det ska gå för oss. Inte heller vill jag veta. För kanske man missar en massa fint om man avstår från det man vet kommer att smärta. För när smärtan väl gått över så växer det oftast fram något fint utav det. Om inte en vänskap så kanske ett budskap. Alla sorters -skap är fina. Varesig det är vän-skap, äkten-skap, partner-skap eller föräldra-skap. I don´t wanna miss out on a sngle thing of ém ! They are my future..you are my future.. last of all.. you make my future.. together with me !

Ekonomi. Inte min grej riktigt. Känner att jag blivit vuxen. Med undantag för ett litet steg. Att hantera pengar. Men hur kan man begära att man ska kunna det? Det är så mycket i denna världen som gör livet så mycket bättre. Så mycket roligare. Så mycket snyggare och så mycket trivsasammare. Ska jag stå över alla dessa goda ting pga pengar? Jag vill också vara med å smaka på livets goda. Ta mig rätt. Jag har pengar, Bara inte tillräckligt för min livsstil. Har kommit att bli lite av en materialist. And i like it. Inte för att det betyder något, mer för att det gör mig lycklig. Jag vet, man kan inte köpa lycka. Fast jag har börjat tvivla. Visst, håller med om att man inte kan köpa lycka rent av. Men man kan köpa sig till ett bättre leverne. Så varför ska man avstå? Man lever bara en gång. Det funkar. Jag klarar det. Så varför inte?

Jag försöker verkligen att klara mig. Att komma någonvart. Men jag kommer alltid vara för bra för dig. I alla fall enligt dig. Lögn. Livet blir vad man gör det till. Liksom människor blir till de vi skapar. Vi formar varandra. Formar med varandras erfarenheter. Hur vi behandlar varandra. Ler du mot mig ler jag tillbaka. Allt handlar inte om yta. Egentligen handlar allt om insidan. Men vi dömer varandra tragiskt nog efter vad vi ser. Jag också. Jag är lika hemsk som alla andra. Jag dömer folk jag aldrig träffat. Skrattar du skrattar jag. Hatar du hatar jag. Varför? Vi vill alla passa in. Utan att tänka på det så har vi redan rationaliserat vår omgivning. Delat in den i små fack. Scannat av hur vi ska bete oss för att på bästa möjliga vis passa in. Jag med. Precis som du. Vad får jag i gengäld? Jag blir till ett fack i andras ögon..

- Ett fack hatar mig. Ett fack avgudar mig. Ett fack trånar efter mig. Ett fack vill inte ta i mig med tång. Ett fack skulle göra allt för att få vara som jag.. du ser. Vi har alla våra laster. Men lasterna har vi själv skapat genom att sätta press på de som rör sig i vår närhet. När vi gör det sätter vi samtidigt press på oss själva. Klankar du ner på någon så måste du hålla dig på en högre nivå i fortsättningen för att inte få tillbaka smällen. Lite likt boomerang konceptet. Se till att du har koll på din boomerang när du väl kastat iväg den. För fångar du inte den på tillbakavägen så kan det gå illa. Riktigt illa.

Men trots all denna kunskap så gör man ändå fel. Och vi skyller det gärna på den mänskliga faktorn. Som om det vore någon slags misstags marginal man har att ta av allt eftersom livet passerar. Precis som om man bara bygger upp bonusen i den mänskliga faktorn, likt ett rabattkort på Ica. Och om inte den möjligheten finns så ser vi för stunden inget fel i att skylla ifrån oss. Gärna på problem. På dåtidens eller nutidens händelser eller på något annat invecklat för den delen. Något så svårt att förstå sig på att man bara kommer fram till att känna empati. Ellerhur? Det har blivit för lätt. För lätt att inte ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag har blivit rädd att det är för sent. Att inte kunna ta sig tillbaka till ruta ett. Ruta ett som för mig är lycka. Sann lycka. Ska jag ursäkta mig genom livet. Ska jag ta mer skit? Kan jag sjunka lägre? Hur långt är det härifrån till botten? Är det illa när man kan röra vid slutdestinationen? Jag försöker att inte känna efter hur dåligt jag mår på insidan.
Visste du att jag såg ljuset förut? Nära. Skrämmande nära. Inte många som vet. Men nu vet du. (Schhh!) Säg det inte till någon. Det är dock lite av nutidshistoria. Men jag har iaf hittat ett rep. Så vi talar inte högt om dåtiden. Visst är det jobbigt att försöka dra sig uppåt. Men det tar sig. Jag har halkat tillbaka ett par gånger, men min mamma har lärt mig att klättra. Jag ska bevisa för henne att jag lyssnat på hennes visa ord. Min mamma har sin charm likt min pappa har sin vishet. Jag kunde inte bli annat än lyckad. Så varför känna sorg?

Sorgen skapar en fasad hos mig. Försöker gång på gång sluta upp med denna fasad. Men de e inte lätt. Har blivit beroende. Min fasad är min trygghet. Den gör att du inte kommer för nära inpå. Ställer frågor man inte ska ställa till mig. Frågor som raserar mitt yttre. Jag känner mig inte tillräcklig. Men ännu har inte någon ställt de rätta frågorna. Och fortfarande ligger de rätta svaren som begravda inom mig. De kommer inte ut. Inte utan ett lösenord.

Men du, en sak bara, vänd mig aldrig ryggen, för det förtjänar jag inte. Det är redan svårt som det är. Men du fårstår nog inte. Kommer aldrig förstå. Alla spelar vi ett spel. Tyvär spelar vi bara inte alltid i samma division.


Jag älskar dig och du älskar mig...Jovisst! Vi ljuger bra tillsammans.

Long time no see. Pratade med en gammal kär vän idag. Holland. Självaste Mr. Reinier Van Delden. Känns märkligt. Känns som om det var år å dar sen jag såg honom sist. Som en saga. En dröm. Ett kort och intensivt overkligt äventyr. Vi hade roligt. Vi hade en konstig relation. Men på riktigt. Pendla mellan Holland och Ängelholm. Det är vad jag kallar avstånd. Och kanske inte så värst ekonomiskt. Men allt går. As i told u then: " U can do everything, if u only put your mind and ur heart to it! " And it worked. At least for a couple of months!

Är glad att jag inte raserade hela din värld. Att när jag avbröt det hela, fortfarande fanns ett par tunna trådar att försöka knyta ihop igen med din ex-sambo i Holland. Blev glad att höra att ni byggt upp er respekt för varandra igen. Jag kan känna mig som det Silvia skrev i sitt hat-mail till mig ibland när jag tänker tillbaka. Tänkte mycket på henne. "Tänk om jag vore hon just nu" var väl min främsta tanke. Hemskt. Hon mådde inte bra. Uppenbarligen inte deras son heller. Tim. Sött barn. Synd om honom. Han såg bara sin mamma gråta och sin Pappa åka till sverige en gång i veckan och "jobba". Ibland undrar man hur man är funtad. Men kärlek är ju den starkaste känslan. Det är den som övervinner allt. Varesig du vill det eller inte.

Dock kan jag idag se hur fel det var. Det var inte vi och skulle aldrig bli vi. Du var min övergångskärlek. Min inbillning. Mitt slit å släng som fick mig att komma över och glömma allt de där gamla. Du gjorde mig frisk igen. Fick mig på benen. Efter allt jag varit med om fanns du där som en räddande ängel. Som ett ljus i tunneln. De betydde mycket för mig att du faktiskt älskade mig. Att känna känslan av att vara älskad igen var underbart. Trots att jag sa desamma til dig så kan jag idag känna att jag aldrig menade det på allvar. Jag tyckte mycket om dig, men för att vara helt ärlig så fanns det inte ngn framtid med dig. Det visste jag också. Men jag var så kär i kärleken att jag inte såg livet efter stormen. Det är tur att du inte förstår svenska. Eller vet något om min blogg för delen. Vill inte såra dig. Har sårat dig tillräckligt. Och det är bra som det är nu. För Dig e de det. Du har raderat mitt nummer. Raderat din Facebook. Raderat dig från Msn och tagit bort mig från din maillista. Det är rätt. Jag hoppas ni får en fin framtid ihop du och din familj. All my best wishes for u guys!

"Jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt !"

Tyvär e de så. Jag tror det är så. Det är så jag funkar. Jag har en skev bild av kärlek. En skev bild av vad riktig kärlek egentligen innebär. Jag blir kär i kärleken. Jag blir kär av tanken på att veta att jag är älskad. Att vara älskad betyder mycekt. För mycket för mig. Men missta mig inte. Jag har älskat utan gränser. Jag vet innebörden av äkta kärlek. Jag kan bara lätt missta mig ibland. Samma känsla, men med innebörd. Kärlek - Älska. Fina ord, men dock utan betydelse utan någon handling. Har sött på många människor genom livets gång med samma skeva bild.

Helt ärligt så tror jag inte man kan säga att man vet vad riktig kärlek och att verkligen älska är förrens man sitter på dödsbädden med 70 år av llivet bakom sig där vänner, bekanta och kärlekar kommit och gått. Sitter du där på sängkanten hand i hand med ditt livs kärlek kanske då? Sitter du där ensam? Har ditt livs kärlek kanske gått bort? Kanske gav du aldrig den riktiga kärleken en ärlig chans? Försummades den? Hade du den men du lät den gå? Eller hittade du den aldrig? Kanske var du för noga med att hitta Mr. / Mrs. Right att du blev så petig att du aldrig hittade någon alls. Hur ska man veta? Kommer man någonsin få veta? Eller finns det många Mr. Rights? Eller ingen? Kanske bara någon att trivas ihop med.

För någon dag sedan sa min bästa vän till mig när vi låg i sängen bredvid varandra en fin sak som gjorde mig lycklig. Hon sa något i stil med: "Om du varit en kille, undrar hur bra vi passat ihop då. Undrar om vi varait perfekta ihop. För vi trivs ju så bra ihop nu" Och för att vara helt ärlig. De undrar jag med. Hur kan det komma sig att man kan hitta en vän så tidigt i livet som betyder allt för en. Att man sällan bråkar, att man kan umgås dag och natt i flera veckor, att man gör ALLT tillsammans med henne men ändå aldrig tröttnar. Hur kan det komma sig? Men att det inte händer att man hittar en partner på samma vis?

Vänner är obetalbart viktiga i livet. De är en del av livet. Kärlek har stor innebörd. Förmodligen den största. Kärlek på alla sätt och vis. Kärlek till de du älskar, varesig det är din mamma, din pappa, dina syskon, din hund, din bästa vän, eller ditt livs kärlek. Utan just kärleken hade vi inte varit här idag.


Love to you all, i wouldn´t be anything without you - J

EN säng, EN tallrik i vasken, EN tandborste i badrumsskåpet, ETT par skor innanför dörren... EN flicka och INGEN pojke. Skönt? Jo. Faktiskt. Better safe than sorry? Fast har man aldrig provat så får man aldrig veta. Har insett att man faktiskt borde vänta ett litet tag nu. Iallafall tills hjärtat faktiskt repat sig på riktigt. Mitt hjärta är inte riktigt som alla andras. Det ligger söndertrasat innanför bröstkorgen. Inte för att jag inte mår bra. Mer för att det slets itu en gång, sen började jag lägga rätt alla pusselbitar igen, och när jag bara hade lite kvar så slets det itu igen. Så den där första delen som aldrig han bli klar ligger fortfarande och väntar på sin tur i ledet till healingets centrum. Kroppens egen lilla tomteverkstad. ENSAMHETEN. Det är då man reparerar. När man är ensam. Helt ensam. Bara du, dina andningar, dina tankar och DIN stillhet. Uppskattar det mer och mer. Har nog mitt nya liv och min nya lägenhet att tacka. Underbart. Fräscht. Nytt. Vitt. Ljust. Rent. Men framför allt MITT. Och BARA mitt. Ensam i MIN säng, med MIN tallrik, MIN tandborste och bara MINA skor innanför dörren..ensam, EN flicka och INGEN pojke....

"Välkommen hit min vän, välkommen hit till himelen. Alla vägar har sitt pris, så välkommen till världens tråkigaste paradis."

// Miss J