A whole lifetime in my hands
A lifetime goes by so fast. Soon what was our future becomes our past.
Jag har en stor förmåga att skjuta upp saker och ting. Inte bra. Inte hälsosamt. Magsårsbildande.
Jag gör gärna saker i sista minuten. jobbar som bäst då. Under press. Men vi ska då inte glömma att jag då även mår som sämst!
Tidningen hit, lägenheten dit, hinna ringa och träffa alla mina fina vänner, hinna träffa familj och släkt. Kvalitetstid med mig själv. Städning. Inredning. Fest. Födelsedagar. Bla bla bla bla...
Allt blir som ett enda stort surr i min hjärna. För mycket. För mycket på en och samma gång. Varför ska alltid allting hända samtidigt? Kan det inte komma i spridda skurar? Eller jag kanske samlar det på egen hand? För att jag tror att jag får all den där lediga egentiden som jag så mycket har börjat att uppskatta att jag skjuter fram alla plikter. Har till och med börjat skjuta fram alarmet på klockan. Snooze...
Snooze...jadu, vilken grej! Undrar just vilken man som kom på detta underverk. Stressens eget centrum. Man har ett alarm för att man ska gå upp när det ringer. Inte för att man ska ligga kva i sängen och dra sig. Det är då man ligger av all den där tiden som man egentligen behöver för att varva ner och ta det lungt inför en kanske kommande stressig och hektisk dag. Aldrig, aldrig bra att börja en dag med att stressa med andan i halsen till jobbet för att sedan upptäcka att man var 10 minuter försenad.. IGEN !
Jag måste lära mig att säga nej. Kan inte det. Det är en av mina svagheter. En av mina sämsta egenskaper. Jag är för snäll i vissa situationer. Inte för att jag inte vågar säga nej. Det är för att jag tror att min plikt här i livet har kommit till att bli "en hjälpande hand".
Har i alla tider haft någon att ta hand om, så att jag på vägen tappade bort mig själv. Men jag börjar hitta henne. Sötare och mer självsäker än tidigare förr...
Jag har en stor förmåga att skjuta upp saker och ting. Inte bra. Inte hälsosamt. Magsårsbildande.
Jag gör gärna saker i sista minuten. jobbar som bäst då. Under press. Men vi ska då inte glömma att jag då även mår som sämst!
Tidningen hit, lägenheten dit, hinna ringa och träffa alla mina fina vänner, hinna träffa familj och släkt. Kvalitetstid med mig själv. Städning. Inredning. Fest. Födelsedagar. Bla bla bla bla...
Allt blir som ett enda stort surr i min hjärna. För mycket. För mycket på en och samma gång. Varför ska alltid allting hända samtidigt? Kan det inte komma i spridda skurar? Eller jag kanske samlar det på egen hand? För att jag tror att jag får all den där lediga egentiden som jag så mycket har börjat att uppskatta att jag skjuter fram alla plikter. Har till och med börjat skjuta fram alarmet på klockan. Snooze...
Snooze...jadu, vilken grej! Undrar just vilken man som kom på detta underverk. Stressens eget centrum. Man har ett alarm för att man ska gå upp när det ringer. Inte för att man ska ligga kva i sängen och dra sig. Det är då man ligger av all den där tiden som man egentligen behöver för att varva ner och ta det lungt inför en kanske kommande stressig och hektisk dag. Aldrig, aldrig bra att börja en dag med att stressa med andan i halsen till jobbet för att sedan upptäcka att man var 10 minuter försenad.. IGEN !
Jag måste lära mig att säga nej. Kan inte det. Det är en av mina svagheter. En av mina sämsta egenskaper. Jag är för snäll i vissa situationer. Inte för att jag inte vågar säga nej. Det är för att jag tror att min plikt här i livet har kommit till att bli "en hjälpande hand".
Har i alla tider haft någon att ta hand om, så att jag på vägen tappade bort mig själv. Men jag börjar hitta henne. Sötare och mer självsäker än tidigare förr...
Kommentarer
Trackback
