Jessica Eklund

Jag försöker verkligen att klara mig. Att komma någonvart. Men jag kommer alltid vara för bra för dig. I alla fall enligt dig. Lögn. Livet blir vad man gör det till. Liksom människor blir till de vi skapar. Vi formar varandra. Formar med varandras erfarenheter. Hur vi behandlar varandra. Ler du mot mig ler jag tillbaka. Allt handlar inte om yta. Egentligen handlar allt om insidan. Men vi dömer varandra tragiskt nog efter vad vi ser. Jag också. Jag är lika hemsk som alla andra. Jag dömer folk jag aldrig träffat. Skrattar du skrattar jag. Hatar du hatar jag. Varför? Vi vill alla passa in. Utan att tänka på det så har vi redan rationaliserat vår omgivning. Delat in den i små fack. Scannat av hur vi ska bete oss för att på bästa möjliga vis passa in. Jag med. Precis som du. Vad får jag i gengäld? Jag blir till ett fack i andras ögon..

- Ett fack hatar mig. Ett fack avgudar mig. Ett fack trånar efter mig. Ett fack vill inte ta i mig med tång. Ett fack skulle göra allt för att få vara som jag.. du ser. Vi har alla våra laster. Men lasterna har vi själv skapat genom att sätta press på de som rör sig i vår närhet. När vi gör det sätter vi samtidigt press på oss själva. Klankar du ner på någon så måste du hålla dig på en högre nivå i fortsättningen för att inte få tillbaka smällen. Lite likt boomerang konceptet. Se till att du har koll på din boomerang när du väl kastat iväg den. För fångar du inte den på tillbakavägen så kan det gå illa. Riktigt illa.

Men trots all denna kunskap så gör man ändå fel. Och vi skyller det gärna på den mänskliga faktorn. Som om det vore någon slags misstags marginal man har att ta av allt eftersom livet passerar. Precis som om man bara bygger upp bonusen i den mänskliga faktorn, likt ett rabattkort på Ica. Och om inte den möjligheten finns så ser vi för stunden inget fel i att skylla ifrån oss. Gärna på problem. På dåtidens eller nutidens händelser eller på något annat invecklat för den delen. Något så svårt att förstå sig på att man bara kommer fram till att känna empati. Ellerhur? Det har blivit för lätt. För lätt att inte ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag har blivit rädd att det är för sent. Att inte kunna ta sig tillbaka till ruta ett. Ruta ett som för mig är lycka. Sann lycka. Ska jag ursäkta mig genom livet. Ska jag ta mer skit? Kan jag sjunka lägre? Hur långt är det härifrån till botten? Är det illa när man kan röra vid slutdestinationen? Jag försöker att inte känna efter hur dåligt jag mår på insidan.
Visste du att jag såg ljuset förut? Nära. Skrämmande nära. Inte många som vet. Men nu vet du. (Schhh!) Säg det inte till någon. Det är dock lite av nutidshistoria. Men jag har iaf hittat ett rep. Så vi talar inte högt om dåtiden. Visst är det jobbigt att försöka dra sig uppåt. Men det tar sig. Jag har halkat tillbaka ett par gånger, men min mamma har lärt mig att klättra. Jag ska bevisa för henne att jag lyssnat på hennes visa ord. Min mamma har sin charm likt min pappa har sin vishet. Jag kunde inte bli annat än lyckad. Så varför känna sorg?

Sorgen skapar en fasad hos mig. Försöker gång på gång sluta upp med denna fasad. Men de e inte lätt. Har blivit beroende. Min fasad är min trygghet. Den gör att du inte kommer för nära inpå. Ställer frågor man inte ska ställa till mig. Frågor som raserar mitt yttre. Jag känner mig inte tillräcklig. Men ännu har inte någon ställt de rätta frågorna. Och fortfarande ligger de rätta svaren som begravda inom mig. De kommer inte ut. Inte utan ett lösenord.

Men du, en sak bara, vänd mig aldrig ryggen, för det förtjänar jag inte. Det är redan svårt som det är. Men du fårstår nog inte. Kommer aldrig förstå. Alla spelar vi ett spel. Tyvär spelar vi bara inte alltid i samma division.


Jag älskar dig och du älskar mig...Jovisst! Vi ljuger bra tillsammans.